En God Jul
Kolmården 20 december 2015
Det är en ros utsprungen…ja, inte riktigt, men nästan. Det är 10 grader varmt och snart får vi väl ta fram gräsklipparen, istället för snöslungan...
I kväll när årets allra längsta natt är på väg, köttbullarna är stekta och lite julgodis är pysslat – då är det dags för årets efterTanke...
Ibland önskar jag att vi tänkte efter lite mer innan, ja, ja jag vet att det inte är Min starka sida, men de som bestämmer, kanske de kunde tänka lite längre o lite fortare! Men inte då, de är inte ett dugg smartare än du o jag o tänker vet jag inte ens om de gör!
Min JulTanke i år är i alla fall starkare än nå´nsin – vi måste bli snällare mot varandra!!!
Det har kommit tusentals flyktingar till vårt rika land och det är faktiskt vår skyldighet att ge lite av vårt överflöd för att de ska få ett drägligt liv! De gamla i vårt land måste ha råd att leva, ungarna måste få en schysst skola att gå till och sjukvården måste i alla fall räcka till för dem som verkligen behöver den...osv.
Det har inte varit ett strålande år för världen, sen förra julbrevet, men det visste ni ju redan. Ett litet hopp på den annars rätt nattsvarta himlen är klimatmötet, men det vågar man väl inte riktigt tro på...däremot i vår lilla värld – Kolmården går livet på ungefär som vanligt. Vi är rätt snälla mot varandra och försöker vara så snälla vi orkar mot miljön – ja, ja vi åkte till Kap Verde med flyg, men det hade tagit alldeles för lång tid att cykla o man fyller ju inte 50 mer än en gång i livet!
Kanske var det en 50-års kris eller så var det bara det att kroppen inte höll, som gjorde att jag trappade ner riktigt rejält på firman. I februari i år började jag jobba som sjukgymnast igen och så har det fortsatt hela året, nu på 60% så det finns lite tid att göra ”annat” på också. Min allra första sjukgymnast kollega Karin kommenterade mitt val att jobba i kommunen, att ”det har Gärdetvibbar” dvs att det var ett skittråkigt jobb som vi då gjorde allt för att komma ifrån...Nu, med en hel massa mer erfarenhet och en hel del mer kunskap har jag förstått att jag faktiskt kan göra en hel del nytta där bland de 92-åriga damerna och de 27-åriga terapeuterna, känner mej faktiskt lite viktig!
Kjelle är viktig på sitt jobb också, som han nu varit på i en hel del år. Lite sena kvällar och lite helg här och där eftersom det är bara han som kan svarva o fräsa, men han klagar inte – han har inte riktigt kommit till den punkten när tiden är mer värd än pengarna, så det är hans val.
Ett val som vi blev lite pådyvlade, men faktiskt sa ja till var Selma. En söt gammal katt som flyttat från Katrineholmslandet till en lägenhet i Stockholm och inte trivdes alls. Hon kom en dag i somras, matte sa att hon trivdes och definitivt tänkte stanna så hon fick springa ut redan dag2... I november kom hon tillbaka. Då hade hon bestämt sig för att det verkligen var här hon skulle bo. Hon kom in, la sig i en fotölj och här är hon nu!
Hönsen har fått nytt hem igen, eftersom grannen fick spader, men nu har de tidsinställd lucka och plastmattebeklätt golv, så de kan inte klaga.
Näe, vi klagar inte heller. Mitt i livet känns det nu som det har klarnat lite. Vi trivs, försöker göra det mesta så praktiskt som möjligt och samtidigt njuta så mycket som möjligt och det känns bra.
Livet är inte alltid roligt, men det är bra och vi borde dela med oss mera av det. Kan inte det bli ett nyårslöfte för nästa år?: dela med dej av något du har till någon du kanske inte ens känner. Inte för att Du måste utan för att det känns bra och rätt! Ta hand om varandra därute – så ses vi en dag!
Och ha en underbar Jul och ett strålande gott nytt år!
Kramar från oss i Fridelund Monika och Kjell
